Nordisk Familjebok 1943

Nordisk Familjebok 1943 om sporten Rugby

1269-0 ryggDe sex banden I-VI av Nordisk Familjeboks Sportlexikon (NFS) — vilket jag är på väg att redovisa här — ges ut mellan åren 1938-46. En åttaårsperiod!

Det behövs möjligen en lätt bris av allmänbildning för att se samtidens dilemma. Det stora kriget tar slut i november 1918. Men orostiderna är sannerligen inte över. 1920- och 1930-talen är långtifrån fredsfyllda. Slamret tilltar måhända av att de flesta krigsmakter går över från häst- till bildrivet. Europa försöker återhämta sej.

Bokutgivning är inte nån självklar framgångssaga de här åren. NFSs femte band — det med uppslagsordet Rugby i — ges ut 1943.

Maj 1940 anfaller Tyskland Narvik i Norge. Tyskland står som segrare i Juni samma år. I samma månad — Juni 1940 — inleder Tyskland kriget mot Frankrike. Varför Norge och Frankrike har betydelse för rubriken Rugby i ett sportlexikon utgivet året 1943 ska vi strax se.

Under de här åren är en herr Yves Gyldén ofta anlitad som lärare i kryptografi. Kryptografi betyder förenklat ”gömd skrift”. I början av 1930-talet tar sej Yves’ från Frankrike och till fädernets Sverige och Stockholm. Arbetar som auktoriserad översättare mellan Svenska och Franska språken. Etablerar sej i exportbranschen. 1939 är han exportchef i Astra. Året efter tjänstgör han som svensk värnpliktig löjtnant. Har skrivit bok på svenska om kryptologisk verksamhet under förra kriget och skrivit artiklar på franska om hur man löser brott.

När NFSs femte del går i tryck 1943 finner vi Yves Gyldén som en av medförfattarna. Artikeln som han anlitats att skriva är om Rugbysporten. I annan och senare litteratur finner man att Yves Gyldén vid tiden för utgivningen även är verksam som kryptograf. Han är — får man efter kriget veta — förbindelselänk mellan Norge och Britterna när det gäller hemlighållen överföring av information. Han upplåter sin lägenhet som en i Stockholm central umgängesplats för människor med ofta allt annat än svensk härkomst. De många åren i Frankrike och mamma Yvonnes ursprung i Bretagne, upptar säkerligen familjens tankar under den här perioden.

En komplicerad tid. En komplicerad man, Yves Gyldén. 1943 är han även ordförande i det unga Svenska RugbyFörbundet. Som han själv varit med att bilda. En information för läsaren av den här kommande lexikonartikeln att beakta.


Notera:

Uppslagsverket är som sagt i sex stycken halvfranska band, De är skrivna nån gång före utgivningen 1943. Böckerna är skrivna i två spalter och jag har som kuriosa, låtit parentera spaltanvisningarna enligt uppslagsverket. Därmed även några få noter om tidpunkt för tryckning.


Här är artikeln.

(All fri text omformad till sökbar text. Efterhand OCR-behandlas även alla bilderna till sökbar text):

 


RUGBY.

Av Yves Gyldén.

Rugby (eng. rugby football) är ett fotbollsspel mellan 15- eller 13-mannalag med oval boll, varvid bollen får bäras, passas (kastas), sparkas eller dribblas. Spelet är uppkallat efter den engelska internatskolan Rugby school och kallas ofta i engelsktalande länder rugger till skillnad från soccer (association football), d. v. s. vanlig fotboll. Man talar också om ruggers (rugbyspelare) och soccers.

Rugbyspelets historia och utbredning.

Rugbyspelets uppkomst.

Bland de skilda bollspel, som leda sitt ursprung till det i England under år hundraden bedrivna »football game», är rugby det, som trognast bevarat de ursprungliga formerna, i det att såväl skjutandet med ett större antal spelare för att komma åt bollen som användandet även av händerna bibehållits.

I de under första hälften av 1800-talet i Englands public schools förekommande fotbollsspelen finner man element ur så väl associationsfotboll som rugby. Den senare spelformen kan härledas till 1823, då en av Rugbyskolans lärjungar, William Webb Ellis, under en fotbollsmatch efter att ha fångat bollen med händerna i strid mot de då gällande reglerna (som föreskrevo frispark) rusade rätt mot motståndarens mållinje (4-Fotboll, sp. 117). En bestämmelse, enligt vilken detta tilläts, upptogs 1846 i skolans fotbollsregler och övertogs under de följande årtiondena även av andra skolor.

Sedan fotbollsspelet från skolorna kommit till universiteten och sedan klubbar bildats, gjorde sig behovet av gemensamma regler gällande. Då Football Association 1863 grundades, kommo också sådana till stånd, ehuru på basis av de i Eton utbildade reglerna för »the dribbling game» (Fotboll, sp. 119). Följden blev, att representanterna för »the running game», rugbyfotbollen, lämnade Football Association och jan. 1871 grundade Rugby Union (Rugbyförbund).

(Slut spalt 1269)

Ledande bland de 17 stiftande klubbarna var därvid den 1857 grundade Blackheath Club, och bland de övriga märkas främst Richmond Club, bildad 1863, och den äldsta ännu existerande rugbyklubben, Guy’s Hospital, bildad 1843, bestående av läkare och studerande vid detta sjukhus.

Spelets utveckling.

Sedan Rugby Unions grundande har spelet undergått vissa förändringar, innan det fått sin nuvarande form. Enligt de första reglerna — i stort sett identiska med de vid Rugbyskolan gällande — spelades rugby av 20-mannalag, och spelet gick i huvudsak ut på att med våld bryta igenom motståndarens formation. Endast mål räknades.

I mitten av 1870-talet reducerades antalet spelare till 15. Denna nyhet infördes vid Oxford-Cambridgematchen 1875 och tillämpades vid internationella matcher från 1877. Ungefär samtidigt började man tillämpa nu gängse metoder vid klungspel (scrummidge). Därigenom och genom det omkring 1880 införda passningsspelet blev rugbyfotbollen öppnare och snabbare, vilket framtvingade en förändring av uppställningen, varvid man omkring 1890 kom fram till den ännu brukliga.

År 1875 infördes bestämmelsen, att antalet gjorda försök (try) skulle vara avgörande, om båda lagen gjort samma antal mål, och 1886 infördes poängberäkning.

Rugby — till stor del en ren amatörsport.

Rugby Union har liksom de övriga brittiska förbunden, Scottish Rugby Union (stiftad 1873), Irish Rugby Union (1879) och Welsh Rugby Union (1880), hållit strängare på amatörreglerna än kanske något annat brittiskt idrottsförbund.

Detta beror främst på att rugby rekryterar såväl spelare som publik ur helt andra samhällsskikt än associationsfotbollen. Rugby spelas sålunda i mycket stor utsträckning vid skolor och universitet och inom det militära. Bland de omkring 1 000 klubbar, som finnas i Storbritannien, märkas utom de redan tidigare nämnda främst Harlequins, bildad på 1860-talet och ursprungligen känd som Hampstead, samt den 1880 stiftade The Barbarians, en motsvarighet till associationsfotbollens Corinthians.

Med undantag av county championships, mästerskapstävlingar mellan de olika grevskapen, förekomma inga serier eller mästerskap utan endast vänskapsmatcher. Säsongens höjdpunkt äro matcherna mellan lag från de fyra brittiska förbunden, särskilt matchen England—Skott- (Slut spalt 1270)

1271-1 bilden
Bild 1. Från en rugbylandskamp mellan England (vita tröjor) och Skottland på 1870-talet. Efter
ett samtida stick, som hänger i Twickenhams terum.

land, som spelats sedan 1871 och numera gäller den 1879 stiftade Calcutta Cup. Matcherna om denna spelas omväxlande på Rugby Unions 1909 invigda bana i Twickenham nära London (åskådarrekord 82 000) och på Murrayfield i Edinburgh, invigd 1925. England och Skottland ha vid dessa matcher visat sig som jämbördiga konkurrenter. Wales är i stort sett av samma klass, under det att Irland står något lägre i spelstyrka.

Viktiga evenemang äro vidare den årliga matchen mellan Oxford och Cambridge (sedan 1871) och tävlingen mellan de tre försvarsgrenarnas lag, vilken började 1875 som match mellan Army och Navy (armén och flottan).

Rugby utanför Storbritannien.

Från moderlandet har rugby spritt sig över hela det engelska världsväldet och framför allt fått många anhängare i Australien, på Nya Zeeland och i Sydafrika.

På Nya Zeeland infördes rugby i början av 1870-talet och blev snart mycket populär. Där liksom i Australien, där amatörrugby framför allt spelas i Nya Sydwales, är standarden mycket hög (se nedan). Detsamma gäller även för Sydafrika, där rugbyspelet tog fart efter en turné av ett engelskt lag 1891. Även i Canada spelas rugby i stor utsträckning, men däremot har den i USA på grund av konkurrensen med amerikansk fotboll icke lyckats slå igenom.

På Europas fastland har rugby endast i Frankrike blivit storsport men spelas även i Rumänien, Tyskland och Italien samt i (Slut spalt 1271) mindre utsträckning också i Belgien, Holland och Spanien.

I Frankrike infördes rugby redan på 1870-talet och omfattas där med stort intresse, framför allt i Paris och Sydfrankrike. I Tyskland började rugby spelas på 1870-talet i Heidelberg, som jämte Hannover och Frankfurt a. M. alltjämt är rugbysportens centrum i detta land.

Utanför Europa spelas rugby — bortsett från i engelsktalande länder — i större utsträckning endast i Japan. Det spelas dock även i Argentina men har där icke kunnat konkurrera med vanlig fotboll.

Internationell rugby.

Redan tidigt knötos intima förbindelser mellan de brittiska rugbyförbunden och motsvarande organisationer i kolonierna. Även med Frankrike ha de brittiska förbunden haft landskampsutbyte 1906—31.

Största betydelsen ha de turnéer haft, som lag från Nya Zeeland gjort i Storbritannien. Redan 1880 gästade ett av maorier bestående lag England och visade en beaktansvärd spelstyrka. Ännu bättre voro emellertid de ny zeeländska landslag, som säsongerna 1905—06, 1924—25 och 1935—36 turnerade i Storbritannien. Särskilt 1924—25 visade nyzeeländarna, på grund av sia helsvarta dräkt kallade All Blacks, ett ypperligt spel och vunno samtliga 31 spelade matcher samt avslutade sin europeiska turné med en seger över Frankrike i Toulouse med 30—6. (Slut spalt 1272)

1273-1 bilden
Bild 2. Världens starkaste rugbylandslag, Nya Zeelands All Blacks, dansar före en match sin traditionella »krigsdans». Bilden är tagen vid matchen mot Frankrike i Toulouse 1925, då nyzeeländarna vunno med 30—6.

Rugby i Sverige.

Under fotbollens första år i Sverige spelade man ofta med oval rugbyboll, och de regler för »svensk fotboll», som trycktes 1885, voro delvis av rugbykaraktär (-*Fotboll, spalt. 134). År 1895 övergick man emellertid helt till associationsreglerna.

År 1931 infördes rugby åter i Sverige men har ej fått större utbredning och spelas endast i Stockholm. År 1931 stiftades Svenska Rugbyförbundet, och 1938  (Slut spalt 1274) fingo rugbyklubbarna egen plan, Svedmyra i Enskede. Endast vänskapsmatcher spelas.

1274-2 bilden
Bild 3. Den professionella rugbysportens förnämsta trofé, Rugby League Challenge Cup.
Spelarna i det segrande laget 1937, Widnes, mottaga vandringspriset.

Modern rugby.

I nedanstående redogörelse behandlas endast amatörspelet. Bortsett från de olikheter, som betingas av att professionell rugby spelas av 13-mannalag, äro emellertid amatör- och professionell rugby i stort sett lika.

Spelplan och utrustning.

Spelområdet (bild 5) är c:a 144 m långt och 70 m brett (160, resp. 75 yards) samt indelas i den egentliga spelplanen, 100 m (110 yards), och ett vid vardera kortsidan beläget målområde om minst 22 m (25 yards). Spelplanen begränsas av touchelinjer, motsvarande fotbollens sidolinjer, samt mållinjer, på vilka målen äro resta. Målområdet begränsas på sidorna av måltouchelinjer och bakåt av dödlinjen. En med mållinjerna parallell mittlinje delar spelplanen i två hälfter. Därjämte finnes på vardera planhalvan en s. k. 22-meterslinje, som löper parallellt med mållinjen och på 22 m (25 yards) avstånd från denna. Parallellt med mittlinjen och 10 yards från denna äro på båda planhalvorna uppdragna korta s. k. 10 – meterslinjer, vilka icke sträcka sig ända ut till touchelinjerna. Slutligen finnas på spelplanen men icke i målområdena två med resp. touchelinjer parallella och 5 m (5 yards) innanför dessa dragna streckade linjer (som bollen vid inkast från touchelinjen måste passera, innan den får spelas). Målen bestå av två stolpar av varierande höjd, dock minst 3,35 m (Slut spalt 1275) (11 fot), med ett inbördes avstånd av 5,64 m (18 fot 6 tum), jämte en tvärribba på 3,05 m (10 fot) höjd över marken. Målet får därigenom ut seendet av ett H.

1278-1 bild
Bild 5. Spelplanen och lagens uppställning vid avspark.

Bollen

är oval, av svinläder, och skall väga 369—411 g (13—14,5 ounces), med en omkrets i längdriktningen av 76—79 cm (30—31 tum) och i tvärriktningen av 65—66 cm (25,5—26 tum).

Klädseln

är i stort sett densamma som i vanlig fotboll. Benskydd användas sällan, och knäskydden äro icke uppstoppade. Tröjorna äro oftast något tjockare kring hals och axlar. Tre eller fler forwards (andra ledets bägge och tredje ledets mittspelare) bruka bära lätta öronskydd. Efter engelsk sed äro klubblagens tröjor i regel vågrätt randiga till skillnad mot associationsfotbollens lodräta ränder.

Poängberäkning och mål.

Spelet går ut på att bära bollen in i motståndarens målområde och därstädes marksätta (nedlägga) den eller att vara först att beröra den, när den på icke regelvidrigt sätt förpassats i samma område. I bägge fallen, förutsatt att ingen försvarare vid marksättningen haft handen på bollen, räknas marksättningen som försök (try), vilket gäller 3 poäng samt berättigar till en målspark. Denna skall utföras från en valfri plats inom spelplanen på en med touchelinjen parallell linje genom den plats, där försöket gjordes. Lyckas målsparken, d. v. s. går bollen utan att vidröra någon med eller motspelare över målets tvärribba och mellan dess höjdribbor eller dessas tänkta förlängning, får laget ytterligare 2 poäng.

Vid dylik målspark äga försvararna rätt att rusa fram från sin plats bakom egen mållinje (Slut spalt 1276) och söka medelst beröring av bollen döda den samma, dock ej förrän bollen enligt reglerna satts i marken för att sparkas. Följaktligen brukar en spelare i det målförsökande laget hålla bollen ett par centimeter ovan marken för att nedsätta den sekunden innan sparken går.

Mål på straffspark eller frispark

gäller 3 poäng, droppmål* 4 poäng.

Det vanligaste sättet att markera poäng är försök, varför spelat inriktar sig på motståndarnas hela mållinje och icke som i associationsfotboll på motståndarnas mål.

1279-1 bild
Bild 6. »Place kick», som användes vid straff och frispark samt vid målspark efter försök. (Not; korrekturläsandets pedagogiska dilemma året 1943 är huruvida bilderna ska sättas i kronologisk tidsordning eller inte.)

Speltid och domare.

Speltiden, vartill läggas av domaren eventuellt utdömda speluppehåll (t. ex. då spelare skadats), dock högst 3 min för varje gång, är indelad i två halvlekar om vardera 40 min. För andra än internationella matcher kan dock avtal träffas om kortare halvlekar. Sidbyte sker vid halvtid, varvid speluppehållet icke får överstiga 5 min och spelarna icke få lämna planen.

Spelet ledes av en domare, som är utrustad med större maktbefogenheter än i något annat bollspel och bl.a. är skyldig att döma försök, även om försvararna genom regelvidrigt spel förhindrat ett dylikt. Han biträdes av två touchedomare, vilka med flagga markera var och av vem inkast göres samt — vid spark mot mål —. om målsparken lyckats eller ej.

Laget och dess sammansättning.

Rugby spelas av två lag om vartdera 15 spelare (i professionell rugby 13). Ett lag består av 8, i kolonialländer stundom 7 forwards, tunga och uthålliga spelare, vilka bilda den s.k. klungan (scrummage), 2 halvor (halves), klunghalv och uthalv, vilken senare oftast dirigerar lagets spel, 4 trekvartare (three querters), snabba, smidiga och väl samtränade spelare och lagets egentliga anfallsmän, samt backen (fullback), vanligen en erfaren allroundspelare med säker spark och tackling. I kolonialländer användes stundom en från forwardsklungan avdelad spelare såsom fem-åttondelare (five eights) mellan forwards och halvorna. Spelarnas benämningar härröra från deras uppställning vid klungbildning, från klungan mot egen mållinje räknat.

Hur spelet tillgår.

Spelet börjar med avspark från mittlinjen (bild 5), varvid bollen måste försättas i spel inom spelplanen samt över skrida 10—meterslinjen. Spelet fortgår, tills någotdera laget fått poäng, fel mot spel reglerna begåtts eller bollen gått över ytterlinjerna.

*Mål gjort med droppspark, d. v. s. genom att en spelare, som tagit bollen, låter den falla och sparkar den efter första studsen.

(Slut spalt 1277)

Det lag, som har bollen i besittning, söker föra den framåt genom löpning med bollen, passningar, sparkar eller dribblingar. Därvid gälla bl. a. den för rugbyn väsentliga regeln, att passning till medspelare aldrig får ske framåt. Detta med för, att bollbäraren i regel alltid är främst med kamraterna formerade på djupet på båda sidor. Enär finter och spelfinesser kräva utrymme, äro spelarna ofta, särskilt trekvartarna, formerade på avsevärt djup, vilket även är en fördel i försvar. Framåtpassning, vartill även räknas bollens studs i egna armar, när spelaren är riktad mot motståndarens mållinje, ävensom bollens studs framåt mot kroppen eller kroppsdel, bestraffas med klunga på den punkt, där felet begåtts.

Förbudet att passa framåt medför, att (Slut spalt 1278) spelet i stort sett — utom då bollen sparkas — försiggår på en rörlig frontlinje med lagen på var sin sida därom. Hela laget förflyttar sig alltefter frontlinjens läge, vid spel på egen planhalva mer på bredden, vid spel nära motståndarens mållinje alltmer på djupet.

Sparkar en spelare bollen, äro samtliga medspelare, som befinna sig framför honom, offside, vilket innebär, att de ej få befatta sig med bollen, innan den som sparkat hunnit upp i jämnhöjd. De få ej heller på minsta sätt hindra eller ens oroa en bollfångande motståndare, innan denne sprungit minst fem steg med bollen.

Offside bestraffas med straffspark, som utföres som bild 6 visar och enligt regler, vilkas huvudsyfte är att giva det icke felande laget största möjliga fördelar vid igångsättandet.

Offsideregeln medför, att sparkaren söker vinna terräng före eller omedelbart efter sparken samt att nedslagspunkten beräknas så, att egna — bredvid eller bakom stående — medspelare hinna fram före eller samtidigt med motståndarna. Eljest medför spark framåt olägenheten att skänka bollen åt motståndaren och möjliggöra dennes anfall. Offsideregeln gäller även vid dribbling.

På grund av terrängvinstens stora betydelse i rugby gäller det att stoppa mot ståndarnas anfall på så tidigt stadium som möjligt. Försvararna äga därvid tackla den bollbärande spelaren, men endast denne och endast så länge han bär bollen. Dribblande spelare får sålunda aldrig tacklas.

Tackling innebär stöt med axeln, i regel mitt på låret, samt därmed kombinerat grepp med armarna. Spark, krokben och slag på motståndaren äro t. o. m. vid tackling ytterst strängt bestraffade, i regel med omedelbar utvisning. Den angripne bollbäraren söker genom att ändra hastighet eller rörelseriktning (genom side-step), finta passning eller spark undgå tacklaren. Han får även använda den lediga armen, fullt utsträckt i anslagsögonblicket, för att med handen mot angriparens axel avvärja tacklingen.

Tacklingsreglema äro så stränga, att avsiktligt springande i vägen framför och i samma riktning som icke-bollbärande motspelare, även flera meter framför, medför straffspark.

Lyckas tacklaren få grepp på den bollbärande spelaren, så att denne under något ögonblick varken kan spela eller passa bollen, måste bollbäraren omedelbart släppa bollen, som därefter först måste spelas med foten.

1279-3Vid klungbildning, som beordras av domaren för lindrigare förseelser mot spelreglerna, bilda vartdera lagets forwards en sluten formation (bild 7), vanligen med tre man i första ledet, med den s. k. (Slut spalt 1280) kratsaren i mitten, två — de tyngsta — andra ledet och tre i tredje ledet, av vilka i regel den i mitten styr klungan. De båda yttre, wing forwards, ha bl.a. till uppgift att, när motståndaren fått bollen, snabbt bryta upp ur klungan och angripa motståndarens halvor.

Bollen kastas i klungan mitt emellan de båda lagens första led av det icke felande lagets klunghalv. Det gäller att genom snabb och säker »kratsning», d. v. a. bollens förande bakåt genom egen klunga, ge egna trekvartare tillfälle till anfall, innan motståndarnas klunga hinner sprida sig och bilda nya försvarslinjer. Forwards huvuduppgift i klunga är följaktligen att skjuta så hårt som möjligt för att få bollen och samtidigt ständigt hålla den gång mellan fötterna öppen, genom vilken kratsaren med fotens insida föser bollen bakåt till den väntande klunghalvan. Vid klungbildning får ingen spelare utanför klungan någonsin hålla sig närmare motståndarens mållinje än bollen.

Vid inkast från touchelinjen, som får igångsättas, så snart två i det inkastberättigade laget äro på platsen, kastas bollen vinkelrätt minst fem meter från touchelinjen, innan den får spelas. Forwards, uppställda på led mot varandra (Pl. 2), söka fånga bollen och åstad komma genombrott eller »öppna» spelet till trekvartarna, alltefter det taktiska läget.

Därest bollen överskridit måltouchelinje eller dödlinje eller inom målområdet marksatts av en försvarande spelare, sker utspark från 22-meterslinjen (bild 9).

Därvid gäller att sparken måste företagas medelst droppspark (jfr ovan) från valfri (Slut spalt 1281 – N.F.S. tryckt år 1941) punkt bakom linjen samt hamna inom spelplanen framför samma linje, varjämte medspelarna ej få stå offside. Motståndarna få stå intill nämnda linje.

1281-1

1281-3

1281-2

1281-4

1281-5

1281-6

1281-7

Vissa regelbrott inom eget målområde medföra s. k. »straffklunga» nära egen mållinje.

Frispark beviljas, när en spelare fångar av motståndaren sparkad boll och samtidigt sätter ena klacken i marken framför andra foten, ropar mark och behåller balansen. I motsats till straffspark får frisparken endast utföras av bollfångaren, varvid motståndarna äga större möjligheter att störa sparkaren än vid straffspark.

Beträffande övriga bestämmelser hänvisas till rugbyreglerna.

RUGBYFÖRBUND

Rugby — en värdefull idrott.

Rugbyspelet är svårlärt men erbjuder den intresserade och träningsvillige hart när obegränsade möjligheter i taktiskt och tekniskt hänseende. »Man hinner aldrig lära sig rugby.»

Ehuru rugby är en krävande idrott, är risken för skador — tack vare de stränga reglerna mot farligt spel — mycket liten. Dessa, liksom spelets övriga regler, ställa stora krav på spelarnas självkontroll och sinne för fair play, vilket förhöjer spelets värde.

Resultaten av rugbytävlingarna vid OS.

Vid OS 1900 förekom utanför det officiella programmet en tävling i rugby. Senare har rugby tre gånger ingått i programmet, 1908, 20 och 24.

1900 i Paris (3 nationer deltogo): 1) Frank rike. — Frankrike besegrade Tyskland med 27—17 och England med 27—8. England representerades ej av något av sina bättre lag. Någon match om andra pris spelades ej.

1908 i London (2 nationer): 1) Australien; 2) England. — Australien vann med 32—3 över England, som representerades av Cornwall County.

1920 i Antwerpen (2 nationer): 1) USA; 2) Frankrike. — USA vann med 8—0.

1924 i Paris (3 nationer): 1) USA; 2) Frankrike; 3) Rumänien. — Frankrike besegrade Rumänien med 61—3, och USA vann över Rumänien med 33—0. I finalen vann USA över Frankrike med 17—3. — USA:s lag, bestående av studenter vid Stanford University, blev före spelen på Twickenham besegrat med 21—16 av ett engelskt klubblag, Harlequins.

Litteratur.

Av den jämförelsevis rika litteraturen om rugby må främst nämnas W. W. Wakefield och H. P. Marshall, »Rugger» (1927). Mycket värdefulla äro även H. B. T. Wakelam, »Rugby football» (1936), och C. W. Jones, »Rugby football» (1937).


Direkt efter artikeln om rugbysporten finns även en artikel om skolan: Rugby School. Dock ej författad av Gyldén.


Rugby School

Rugby school [ra’gbi skol], en engelsk internatskola i staden Rugby vid övre Avon, har gamla idrottsliga traditioner och har bl. a. givit namnet åt ett av de mest utbredda fotbollsspelen, rugby. I skolan, som grundades 1567, spelades liksom i andra engelska privatskolor fotboll redan i början av 1800-talet. Därvid inträffade 1823 en händelse (->-Fotboll, sp. 117), som 1846 för anledde en ändring av skolans regler för fotboll. Det därigenom skapade spelet — förebilden för modem rugbyfotboll — spelas ännu, ehuru endast tre gånger om året. Ännu äldre än fotboll är fives i Rugby, som givit namn även åt en variant av detta spel (Fives, spalt 1117). Liksom i andra engelska privatskolor är emellertid cricket numera den mest utövade sporten.

Karakteristiskt för Rugby är ett antal terränglöpningar, s. k. big side runs, av vilka Crick run, som anordnas vid påsktiden, är den förnämsta.

I Rugby var en av 1800-talets mest kända engelska pedagoger, Thomas Arnold, rektor 1828—41. II. C-n.♦

Annonser